Torsdagen den 10 december besöktes vårt medlemsmöte av Clara Lindblom; Äldre- och personalborgarråd för Stockholms stad med särskilt ansvar för jämställdhetsfrågor. Clara är även ordförande för Micasa; det fastighetsbolag som äger och förvaltar Stockholms stads omsorgsfastigheter.

Någonting som Clara återkom till flera gånger under kvällen var att det finns behov av en ”mellanboendeform” för äldre, utan behovsbedömning, och med förtur för den som fyllt 75. Ett boende med reception och grundläggande bemanning, och till rimlig hyra. Lite grand som servicehusen fungerade förr. Det finns många äldre som känner ensamhet och oro, men som inte behöver ha tillgång till sjukvårdspersonal dygnet runt. Under Alliansens tid vid makten ersattes servicehusen succesivt av sk Trygghetsboenden, men dessa har en alltför låg servicenivå och fungerar inte som det är tänkt, åtminstone inte här i Stockholm.

Blomsterfonden är ett föredöme man tittar på, men den typen av boende är dyrt och kräver kötid. Ingen bygger för den ”vanlige” pensionären idag. Hyrorna blir för höga och måste pressas. De äldreboenden vi har på Kungsholmen är Fridhemmet och Pilträdet, men vi har inget Trygghetsboende.

Den 1 januari 2017 kommer en ny biståndsbedömningsmodell att införas. Ambitionen är att utredningarna ska bli mindre detaljerade och att de äldre i större utsträckning ska kunna vara med och planera sina egna dagar.  Administrationen ska minska, personalen ute i verksamheten måste ges större inflytande och biståndsbedömarna ges möjlighet att vara socialarbetare istället för administratörer.

Clara gick igenom skillnaderna mellan Lag om offentlig upphandling (LOU) och Lag om valfrihetssystem (LOV), och hur resonemanget går i valet mellan dessa båda alternativ. Ingenting är dock klart ännu, därför stannar det som sades innanför Kafé Marx väggar!

Clara fick frågan vad vi i partiföreningen kan bidra med. Vi får gärna väcka opinion för att få ned antalet aktörer på marknaden, påpekade Clara. Endast Moderaterna är emot detta. Det är inte rimligt att fem aktörer åker upp med matlådor i samma hiss! Vi kan med fördel samarbeta med PRO för att få större legitimitet, och exempelvis bjuda in politiker till diskussion i frågan. Vidare kan vi påtala behovet av ett icke biståndsbedömt mellanboende till rimlig hyra.

Allmän visstidsanställning kommer sakta med säkert att fasas ut, vilket inte är helt oproblematiskt i vissa delar av verksamheten. Man tittar just nu på lösningar för detta. Vidare satsar man i den kommande budgeten på missbruksvården, kompetensutveckling, att fler barnskötare ska vidareutbilda sig till förskollärare och att äldre erfarna socialarbetare ska hinna fungera som mentorer för unga, nyanställda socionomer. Idag kastas de nyutexaminerade ofta direkt in i arbetet med tunga utredningar och omhändertaganden utan får det stöd de behöver!

Fler axplock från denna intressanta temakväll:

• Chefer inom äldre- och barnomsorgen har generellt lägre löner än chefer inom andra kommunala verksamheter.
• Man söker nya styrningsformer, utan minutiös uppföljning, som ska ersätta New Public Management.
• Den timbank med personer som drabbats av ofrivillig deltid är nu nere i 600 personer.

Efter en dryg timme med Clara avslutade vi mötet med de sedvanliga punkterna i dagordningen!

Vid vårt medlemsmöte den 16 november fick vi besök av Ann-Marie Strömberg, som pratade om missbruksfrågor. Ann-Marie har arbetat som socialarbetare sedan 1974, bl.a. på Enheten för Hemlösa. Hon har även suttit i stadsdelsnämnden för (V).

Ann-Marie uppgav att arbetssituationen förvärrats under senare år. De största problemen är resursbrist, byråkrati, att verksamheten blivit alltmer regelstyrd och att alla anser det så lätt att tycka till om professionen!

Hon berättade om de skador alkohol och narkotika förorsakar. Ansvaret för missbruksvården är delat mellan kommunens socialtjänst och landstingets beroendevård. Den medicinska behandlingen och avgiftningen ligger på landstinget, liksom öppenvård med antabus- och substitutbehandling.

En tydlig förskjutning har skett under senare år från institutionsvård till öppenvård, vilket fungerar dåligt för de svårast utslagna som inte lever under ordnade förhållanden. Kommunen är skyldig att söka upp missbrukaren i de fall hen inte söker hjälp självmant, utan anmälan exempelvis inkommer ifrån en anhörig. Över huvud taget väntar man för länge med tvångsvård idag, och vårdtiderna är för korta! Missbrukarna är också mer nedgångna när de väl kommer in.

Partilinjen är att avkriminalisera eget bruk och att bygga ut substitutvården. Detta måste dock kombineras med sociala insatser för att lyckas, vilket ofta ”glöms bort”.

Stockholms Stad driver endast ett behandlingshem i egen regi; Krukis. Frälsningsarmén är en mycket bra samarbetspartner, som erbjuder alla typer av vård. Idag kostar en akutplats ca 800 kr per dygn, behandlingshem
1-2 000 kr och tvångsvård ca 3-4 000 kr per dygn.

Ska man ge, eller inte ge, bidrag till en missbrukare som man möter ute på stan? En svår fråga. För några år sedan hade Ann-Marie utan tvekan sagt nej, för att inte spoliera socialtjänstens insatser, men idag är bedömningen betydligt mer restriktiv och många kommuner slarvar med nödprövningen!

Under senare år har missbrukarna blivit allt yngre, fler är blandmissbrukare och fler än tidigare har utomnordisk bakgrund. Det finns 30-40-åringar som aldrig haft en ordnad tillvaro med bostad och familj. Då blir vägen tillbaka lång!

I de äldre åldersgrupperna överväger alkoholmissbruket. Många övergår till alkohol när de passerat 60. Då blir det alltför tufft och slitsamt att skaffa narkotika. Idag finns inga jobb för dem som inte förmår hålla sig helt nyktra. Störst utsikter att klara sig har de som lyckas fylla tomrummet med någonting meningsfullt; det tomrum som uppstår när man håller sig nykter och plötsligt får massor av tid över, eftersom man inte längre behöver jaga pengar eller droger!

Personalomsättningen bland socialsekreterare är hög. De nyanställda slutar snabbt. Just nu sker en generationsväxling, men de äldre hinner inte fungera som mentorer för de yngre, vilket hade varit önskvärt!

Vi tackar Ann-Marie för att hon tog sig tid att besöka oss, och orkade svara på alla våra frågor!