DEBATT. Vi som åker kollektivt i Stockholm är vana vid att biljetterna blir dyrare. Och nu är det dags igen: 2021 kommer 30-dagarskortet kosta 950 kronor. Sedan 2016 har priset höjts med 160 kronor – en kännbar summa för dem med lägst inkomster. Det är de som inte har råd med egen bil. De har ofta inte möjlighet att bo tillräckligt nära sitt jobb för att kunna gå eller cykla dit. Det är också de som inte kan välja att jobba hemifrån, utan måste åka buss och tåg.
Höjningen slår således främst mot kvinnor, unga och låginkomsttagare. För höginkomsttagare känns inte prishöjningen överhuvudtaget.
Usel tajming
Prishöjningen kunde inte ha sämre tajming. När pandemin väl bedarrat måste resenärerna lockas tillbaka till kollektivtrafiken. Som region är detta det enskilt viktigaste vi kan göra för klimat och miljö. Då är dyrare biljetter knappast rätt väg att gå. I stället borde en sänkning av priserna vara självklar för alla som vill se minskat bilåkande i regionen.
En sänkning av biljettpriserna borde vara en självklarhet för alla som vill se minskat bilåkande i regionen, skriver Vänsterpartisterna.
Foto: MAXIM THORE/BILDBYRÅN
Men vill det blågröna styret i Region Stockholm se minskad bilism? Under deras år vid makten har bilarnas andel av resorna ökat, inte minskat. Och bilismen måste minska radikalt för att vi som region ska nå de uppsatta klimatmålen. Den blågröna politiken är alltså en politik för större ojämlikhet och ökade klimatutsläpp.
Fler bussar och tåg behövs
Vi i Vänsterpartiet har en vision om ett rättvist och hållbart samhälle. Det innebär att alla, oavsett hur mycket de tjänar eller var de bor, ska ha möjlighet att resa kollektivt till jobb, skola, service, vård, kultur och natur – allt det fina som regionen har att erbjuda. Kollektivtrafiken kan bli en sammanhållande kraft i samhället, men då krävs satsningar på annat än biljettkontrollanter och övervakningskameror. Vi vill se fler bussar och tåg, lägre biljettpriser och bättre tillgänglighet.
På sikt strävar vi efter en helt avgiftsfri kollektivtrafik, finansierad via skattsedeln. Precis som alla bidrar till att vägar byggs och sköts kan vi gemensamt bekosta de tåg och bussar som är till för alla.
Som ett första steg mot detta föreslår vi en sänkning av priset för 30-dagarskortet till 860 kronor. Vi vill också införa avgiftsfria resor för ungdomar. Pensionärer ska åka gratis under de tider då tåg och bussar inte är så fulla. Med vårt förslag gäller SL-kortet på Waxholmsbolagets skärgårdsbåtar året om. Alla som reser med färdtjänst får fri tilldelning av resor och ingen gräns för hur långt man får åka.
En vinst för alla som tjänar mindre än 48 000
På sikt strävar vi efter en helt avgiftsfri kollektivtrafik, finansierad via skattsedeln. Precis som alla bidrar till att vägar byggs och sköts kan vi gemensamt bekosta de tåg och bussar som är till för alla. Det stora flertalet skulle tjäna på detta – först med en inkomst på över 48 000 kr i månaden skulle det bli dyrare. Vi tycker att de med höga löner kan bidra lite mer.
En del av kostnaden för detta vill vi lägga på regionalskatten, men vi förespråkar även en ökad statlig medfinansiering. Vänsterpartiet har i sin skuggbudget i riksdagen satsat 3,35 miljarder kronor mer än regeringen på hållbara städer och kollektivtrafik.
Kollektivtrafiken är en av de absolut viktigaste sakerna att satsa på för att skapa en rättvis och klimatsmart region. Där kan Stockholm vara ett föredöme för andra regioner. Det är hög tid att det arbetet påbörjas.
Av Anna Sehlin (V)
Regionråd och ledamot i trafiknämnden i Region Stockholm
Jens Holm (V)
Riksdagsledamot och ordförande i riksdagens trafikutskott
Rikard Warlenius (V)
Kommunfullmäktigeledamot och vice ordförande i trafiknämnden i Stockholms stad
Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens ägde rum den 18-19 mars på Landstingshuset. Vid årskonferensen valdes bl.a. ny distriktsstyrelse och valberedningar för riksdags- och landstingslistan samt ny ordinarie valberedning.
Den nya distriktsstyrelsen består av följande personer:
Ebba Elena Karlström, Hammarby-Skarpnäck, distriktsordförande
Leo Ahmed, Kista
Zofia Laine, Vita Bergen
Robert Mjörnberg, Kommunalvänstern
Tove Pehrsson, Solna
Lars Bäck, Farsta
Ann-Marie Strömberg, Liljeholmen-Hägersten
Babak Ghorani, Hässelby-Vällingby
Pernilla Zethraeus, Birka-Vasa
Ersättare:
Millaray Rubilar, Huddinge
Samuel Skånberg, Haninge
Inger Björk, Hammarby-Skarpnäck
Läs mer om verksamhetsplanen och den politik distriktet nu samlas kring:
Den 5-8 maj var jag, tillsammans med Torbjörn Vennström, ombud vid Vänsterpartiets 41:a kongress i Örebro, dit vi anlände med tåg på Kristi himmelfärdsdagen, större delen av den nära 60 man starka Stockholmsdelegationen!
Vi begav oss direkt till Conventum ett par kvarter bort, där vi registrerade oss och kvitterade ut varsin iPad, som vi använde för att rösta, yrka och, i förekommande fall, sätta upp oss på talarlistan med.
Sambamusik inledde kongressen innan Jonas steg upp på scenen och hälsade oss välkomna. Två citat från hans invigningstal som bet sig fast: ”Så många av er har samlat in vinterkläder, skor och TV-spel till flyktingar det gångna året. Samtidigt underlättar SD för mordbrännarna genom att publicera adresser till asylboenden!” och ”Det Europa som sätter flyktingbarn i fångläger och som betalar Erdogan för att vara gränsvakt, det är inte vårt Europa!”
En stund senare läste Ulla Andersson upp namnen på de partimedlemmar som avlidit sedan senaste kongressen, och delgav oss glimtar ur deras liv. De röd-vit-gröna blomsterarrangemangen kring talarstolen var vackra, men förde tankarna till en begravning.
Därefter väckte Veronica Ekström i presidiet stor munterhet då hon uppgav att det var dags för ”könsträffar”, vilket ledde fantasin i en helt annan riktning än den avsedda! Vad männen gjorde på sin separatistiska träff ska jag låta vara osagt, men vi kvinnor fick lyssna till goda råd av Ida Gabrielsson och prova på talarstolen, där vi kort presenterade oss allihop.
Jens Holm
Presidiet imponerade stort; Veronica Ekström & Nooshi Dadgostar, Karin Mellegård och Mats Einarsson. Med fast och säker hand turades de om att lotsa oss igenom debatter och röstning. Förutom förslag och motioner fattade vi beslut om partiledare, där Jonas inte oväntat fick förlängt förtroende, ny partistyrelse, programkommission, revisorer och valberedning. Inför dessa val fanns möjlighet för delegaterna att plädera, och det var nog den minst spirituella delen att lyssna till. Där hade man, för mitt vidkommande, istället kunnat skicka ut skriftliga presentationer, och sparat mycket tid.
Det första som behandlades var partistyrelsens förslag till ekologist/ekonomiskt punktprogram, och talarlistan fylldes snabbt på. Det här var min första kongress och jag var inte närmare bekant med rutinerna. I mina ögon föreföll listan oändlig och det var nästan omöjligt att hålla reda på vem som yrkade på vad. Lyckligtvis hade jag gjort vissa anteckningar om hur jag ville rösta, och med Jens Holm i bänken strax framför mig, som jag kastade ett öga på då och då ifall jag kände mig osäker, gick röstningen trots allt vägen dagen därpå!
Röstningen skedde i första hand muntligt, och på begäran via iPad. Tyvärr drabbades systemet av en hel del tekniska problem, och då fick vi istället använda oss av traditionella röstkort. Det kändes inte alltid bekvämt att högt ropa ut sitt bifall, speciellt inte vid de tillfällen man var tämligen ensam om att uppskatta motionen! Dessutom gick det undan med en faslig fart. Det räckte att tankarna svävade iväg på annat håll några få sekunder så hade man missat en röstning. Det bästa skulle ha varit ifall all röstning kunnat ske via plattan!
Ett irritationsmoment var att många inte verkade ha koll på hur långa deras anföranden var, utan försökte överskrida de tre, längre fram två, minuter som de hade till förfogande! Från presidiet knackades diskret då 15 sekunder återstod, men det hade inte alltid önskad effekt, utan ibland tvingades de ganska bryskt avbryta talaren genom att ropa fram nästa person. Detta hände även mycket rutinerade talare, rent av riksdagsledamöter, vilket förbryllade mig en smula. Dock blev disciplinen bättre de följande dagarna, och presidiet hårdare.
Frågor som debatterades var bl.a. partiets inställning till kärnkraften, hur vår matkonsumtion ska se ut för att bli hållbar och hur vi ska hantera framtidens trafiklösningar. Ekoeko-programmet fick en betydligt strängare skrivning angående kärnkraften än partistyrelsen föreslagit. Med röstsiffrorna 108-95 beslutade kongressen att partiet vill att den avvecklas så fort som möjligt!
Måltiderna, som höll god standard, serverades i en stor hall en trappa ned, där buffébord stod framdukade. Lunchen var alltid vegetarisk, men till middagen fanns även kött eller fisk att välja på. När kvällstimmen blev sen fanns Sanna och Björn från distriktet där, med banan och nyponsoppa!
Vid några tillfällen under kongressen välkomnades gäster upp på scenen. Först ut var Röda Korsets ordförande Anna Carlstedt, som förklarade att hon skulle vilja ta med de journalister och politiker som talar om att Sverige står på randen till kollaps till södra Sudan och Syrien. Där kan man tala om länder på väg mot kollaps!! Andra gäster var Björg Eva Erlandsdottir; Vänstergröna Islands partisekreterare, och Ung Vänsters Hanna Cederin.
Vi inkvarterades på utmärkta Elite Stora Hotellet, och fredagen inleddes med delegationsmöte. Där diskuterade vi bl.a. möjligheten att få in ännu ett namn ifrån Storstockholm i valberedningen, utöver redan föreslagne Mohibul Ezdani Khan. Det lyckades vi dock inte med.
Nödvändiga attribut
Fredagen tillägnades huvudsakligen B-motionerna; programkommissionens förslag till partiprogram. Flera motioner tog upp att språket i partiprogrammet var svårbegripligt och lämpade sig illa för den som inte läst 180 poäng i marxistisk teori. Kongressen beslutade i enlighet med detta att en populärversion ska ges ut!
De motioner som yrkade att antirasismen skulle lyftas fram, eller att ordet rasifiering konsekvent ska användas, beviljades inte, och tyvärr får inte heller partiprogrammet någon skrivning om hedersrelaterat våld. Däremot beslutades att kravet på förbud mot bemanningsföretag ska finnas kvar och flera HBTQ-relaterade motioner rönte framgång. Dessutom blev en stor del av skrivningarna kring miljöpolitiken kvar, vilka programkommissionen föreslagit skulle tas bort nu när ekoeko-programmet finns.
Som brukligt är uppstod snart tidsbrist, talartiden kortades och delegaterna uppmanades att frivilligt stryka sig. Då skulle man få ”en liten röd stjärna på den socialistiska himmelen” enligt Veronica Ekström!
Under lördagen avverkades A-motionerna. Den motion om diskriminering av äldre som vår partiförening låg bakom beviljades tyvärr inte. Däremot, till min och mångas glädje, motionen om att ta bort terrorstämplingen på PKK, vilket firades med dans och musik utanför kongressbyggnaden senare på eftermiddagen. Partiet fick även grönt ljus att fortsätta förhandllingarna med regeringen!
På kvällen var det kongressfest, som även den hölls på Conventum. Där bjöds vi på god 3-rättersmiddag, varefter Jonas delade ut årets Jörn Svensson-pris till Erik Mägi och Lina-Lea Zimmerman för deras arbete med att hjälpa stjärnfamiljer med familjejuridik. Kvällen avslutades med musik och dans för den som orkade.
Sista dagen avhandlades C- och D-motioner; organisations- och stadgemotioner. Bl.a. beslutades att Vänsterpartiet ska arbeta fram ett nytt utbildningspolitiskt program. Under debatten var motionerna om tendensfrihet en het fråga, men vid voteringen avslogs de med klar majoritet.
Kl 14.00 i söndags avslutades så kongressen med musik av partiets stolthet; Blåsorkestern, och tal av Jonas. Då påpekade han det som knappast kunnat undgå någon den senaste tiden; att vi inte är eniga allihop, utan att partiet består av många olika viljor, och så måste det få vara. Det värmde hjärtat att höra, må framtiden utvisa att han har rätt!
Jag är tacksam över det förtroende partiföreningen visade mig då jag utsågs till kongressombud och den erfarenhet detta givit mig! De första dagarna kände jag mig orutinerad. Jag hade inte varit delaktig i någon motion, och därför var det inte heller naturligt för mig att gå upp och tala för någon av dem. Sista dagen råkade jag dock läsa en debattartikel i tidningen, angående kvinnosyn, och greps av en oemotståndlig lust att skriva en motion på partiprogrammet! Men då var det ju så dags…
Jag blev glatt överraskad då jag gavs möjlighet att besöka Bryssel och EU-parlamentet tillsammans med Vänsterpartiet Storstockholms Feministnätverk under två intensiva, men mycket givande, dagar i mars!
Kl 06.00 i tisdags morse möttes vi på Arlanda; en grupp på 24 vänsterpartister, med intresse för feministiska frågor. Sanna från distriktet, som var vår reseledare, höll ihop allt under de båda dagarna, och såg till att vi infann oss på rätt plats i rätt tid. Ett uppdrag som hon skötte på förtjänstfullt sätt!
Då vi landade i Bryssel ett par timmar senare tog vi bussen direkt till EU-parlamentet, där Berit Dahlström, politisk sekreterare, eskorterade oss genom säkerhetskontrollen, och vidare till GUE/NGL:s korridorer och det första mötet i programmet; med Malin Björk och hennes team. (GUE/NGL står för ”Confederal Group of United Left/Nordic Green Left”, där Vänsterpartiet ingår, och där Malin är vice ordförande).
Malin Björk och hennes team
De gav oss en inblick i hur teamet arbetar, med fokus på jämställdhetsutskottet. Vi fick höra mycket om Frontec, som med Sveriges goda minne är på väg att förvandlas till en ”superpolis” som ska skydda EU:s gränser och även få rätt att ingripa direkt i de länder som inte bedöms skicka tillbaka tillräckligt många flyktingar. I denna fråga har man dock funnit en något oväntad allierad; Moderaterna, som anser att förslagen i alltför hög grad inkräktar på nationalstaten. Man hoppas även få med sig fler, exempelvis Miljöpartiet, när hela sanningen går upp för dem!
Ett vidarebosättningsprogram finns, där 160 000 flyktingar ska överföras från Grekland till andra EU-länder. Detta har dock fungerat synnerligen dåligt hittills.
Malin förklarade hur viktigt det är att samla ett brett stöd för att få igenom bra politik. Högern är på hugget när det gäller hedersproblematik och kvinnligt entreprenörskap, medan vänstern driver betydligt fler feministiska frågor. Den jämställdhetsstrategi som existerade fram till förra året har nu upphört, men Kommissionen, som har allra mest att säga till om i EU, har hittills underlåtit att ta fram en ny!
Ett önskemål är att Istanbulkonventionen (Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence) skall tas på EU-nivå, vilket äntligen tycks vara på gång.
Vi hann även kort komma in på surrogatmödraskap, HBTQ-frågor och en hel del annat, som dock inte ryms i denna blogg. Likaså var Malin mycket intresserad av att få feedback och höra vilka frågor vi ansåg viktigast att driva!
Det har blivit ett tuffare och hårdare debattklimat i EU-parlamentet vartefter rasister och nazister vuxit sig starkare. Det spretar en smula inom den förenade vänstern, allt är man inte överens om, men i stort sett fungerar samarbetet bra. Malin har stor nytta av de övriga ländernas representanter när hon får frågor ifrån media om allt mellan himmel och jord, liksom av partikollegorna hemma i Sverige.
Efter lunch tillbringade vi eftermiddagen på parlamentets besöksavdelning, där vi fick en mångordig och engagerad redogörelse för EU:s historia och hur arbetet är organiserat. Avslutningsvis fick vi se den stora parlamentssalen, där det dock inte pågick någon verksamhet denna vecka.
Sedan var det dags att bege sig till vårt lilla mysiga hotell, en kvarts promenad därifrån, och på kvällen bjöds vi på en förnämlig vietnamesisk middag, som vi intog tillsammans med Malin och hennes medarbetare!
Dag 2 checkade vi ut efter frukost och begav oss åter till parlamentet. Under förmiddagen hade vi förmånen att få träffa Irene Rosales från European Women Lobby, som berättade om hur de arbetar. De vill se fler EU-rekommendationer gällande ekonomi som påverkar kvinnor. Andra viktiga områden är kvinnor i väpnade konflikter/på flykt, hur deras livsvillkor påverkas av klimatförändringar och att bekämpa alla former av våld gentemot kvinnor. Under den avslutande frågestunden fick hon bl.a. svara på hur de arbetar för att förändra könsrollerna i själva EU-parlamentet, och ifall de även jobbar med att försöka förändra mansrollen hos pojkar redan från tidig ålder.
Innan lunch hann vi också lyssna till Barbara Helfferich från tankesmedjan Gender 5+, som dock var kraftigt försenad eftersom hon fastnat i trafiken. Där jobbar de, bland mycket annat, för jämlikhet i pensions- och försäkringssystemen.
På eftermiddagen promenerade vi några kvarter bort för ett möte med Ciré (Migreurop) som arbetar för flyktingars och asylsökandes rättigheter i de fransktalande delarna av Belgien. Detta visade sig bli en av resans absoluta höjdpunkter! Även i Belgien har många människor engagerat sig i flyktingfrågan och satt press på regeringen, men liksom i Sverige har en omsvängning märkts av efter händelserna i Paris och Köln. Man har dock inte alls haft samma problem med bränder i asylboenden som vi har hos oss. Organisationen bistår EU-parlamentariker som vill besöka förvar, för flyktingar som skall avvisas. Förvaren kan inte neka när en sådan begäran inkommer.
Tillsammans med de gröna i Belgien arbetar de med ett projekt för att finna vägar för öppnare gränser. Kan inte denna fråga lösas är risken uppenbar att Europas länder successivt kommer att förvandlas till totalitära stater!
Konferensen ”Feminist Left Struggles in Europe”
Slutligen deltog vi, tillsammans med flera andra länder, i konferensen ”Feminist Left Struggles in Europe”, arrangerad av GUE/NGL. Konferensen simultantolkades, vilket kändes lyxigt, men en smula ovant att lyssna till då satsmelodin stundvis blev ryckig. Konferensen bestod av tre delar. Den första hette ”Women Workes Rights” och tog upp kvinnors arbetsvillkor och fackföreningarnas roll, bl.a. rättigheter för kvinnor som utför hushållsnära tjänster. Den sistnämnda frågan diskuteras i parlamentet just nu, vilket får anses historiskt.
Den andra avdelningen var ”Freedom from violence and women’s right to decide over their bodies” med Rosa San Segundo, Serna Fiorletta, och vår egen Malin Björk som moderator. Där avhandlades rätten till fria och säkra aborter (långt ifrån någon självklarhet i alla länder), våld mot kvinnor och vikten av genusperspektiv i flyktingpolitiken. Tyvärr var vi tvungna att avvika innan det var slut, för att bege oss till flygplatsen och resa hem.
Sammanfattningsvis var resan ett minne som jag kommer att bära med mig för resten av livet!
Hur får man kontakt med August Strindberg? Genom att läsa honom. Inte genom att gå till en grav. Jag bryr mig inte om de döda utan bara de levande. Den levande Strindberg finns i böckerna. Det är på ett liknande sätt med Olof Palme. Han finns inte i graven men i sin gärning. Rester och gravar är inte till någon nytta. Eller vad har man dem till? Till skräckberättelser! Det tyckte jag redan som barn. Därför fick jag inte följa med till kyrkogårdar.
Det var så mycket kulthandlingar häromveckan vid ett yttre ting som en gravsten. Det är de levande Palme och Strindberg jag bryr mig om. Olof Palme sneddar ofta över Klara kyrkogård och passerar förbi mig när jag är på väg åt det motsatta hållet. Det är mycket bättre än en sten med en namnteckning på.
Många minns var de var när Palme dog. Mitt minne är följande. Jag låg och sov när telefonen ringde vid tvåtiden på natten. Det var Patrik som sa: Palme är död. Min första tanke var att Palme råkat ut för en bilolycka eftersom han några veckor tidigare hade kört i diket på väg till Arlanda. Men jag fick snabbt klart för mig att det inte var så. Därefter sov jag inte mera den natten utan följde radio- och TV-sändningarna. Jag ringde också Jörgen och berättade nyheten. Innan jag gjorde det tänkte jag att nu stiger jag in i min goda väns biografi för alltid. Varje gång han ska berätta var han var när Palme dog och hur han fick veta det blir han tvungen att nämna mig. Redan på mordnatten var upplevelsen alltså klar: detta är ett kungamord, detta är mordet på Gustav III, det är Sveriges Kennedymord.
Jag har ritat Palmebilder ända sedan jag var barn. Triptyken ovan är den senaste och gjordes under den gångna veckan med tanke på minnesdagen.
Vården och omsorgens anställda är vardagens självklara följeslagare. De tar hand om våra äldre, sköter om våra barn på förskolan, vårdar oss alla när vi blir sjuka. Men de behandlas som om vi inte behöver dem. År efter år förväntas personal inom vård och omsorg fungera och leverera kvalitet utan att få den mest grundläggande anställningstrygghet tillgodosedd.
Trots ett stabilt och ökande behov av vård- och omsorgspersonal, visar Kommunals nya rapport ”Flexibilitetens pris” att antalet tidsbegränsade anställningar inom vård och omsorg ökar för sjätte året i rad. Bland undersköterskor, personliga assistenter och vårdbiträden i hela Sverige var 2015 totalt 25 procent tidsbegränsat anställda. Ökningen kan delvis förklaras av olika konjunkturlägen, men också av förändringar i hur offentlig sektor styrs och organiseras. Över 80 procent av ökningen av tidsbegränsat anställda sedan 2009 består av tim- och behovsanställningar, som är den mest oförutsägbara formen av vikariat eller allmän visstid. För den enskilda innebär det en osäkerhet kring ens försörjning varje månad och svårigheter att planera sitt liv. Rapporten är också viktig för Vänsterpartiet i Stockholm i de diskussioner som förs beträffande LOV eller LOU.
Som ensam representant från partiföreningen Kungsholmen besökte jag Vänsterdagarna i Malmö den gångna helgen. Under Nätverksfredagen jobbade jag som funktionär vid de tre träffar som hölls på ABF-huset, närmare bestämt Hbtq-nätverket, Bostadspolitisk träff samt Framtidensa järnväg. Tyvärr kan jag inte närmare redogöra för dessa då min tid upptogs av att bära stolar, bre smörgåsar och servera kaffe!
Dagen därpå inleddes de egentliga Vänsterdagarna, på Stadionmässan, dit vi tog oss med buss. Det blev två intensiva dagar med tight schema och oerhört intressanta seminarier!
Här följer ett axplock ifrån dem jag deltog i.
Lördagsmorgonen inleddes med ”Så argumenterar vi mot rasister” med Christina Höj Larsen; partiets antirasistiska och migrationspolitiska talesperson. Seminariet var indelat i fyra delar:
Hur tar vi debatten?
Vi måste i större utsträckning använda berättelser som verktyg för att vinna över tveksamma väljare och visa på sammanhållning och solidaritet istället för nationalism och splittringspolitik! Christina berättade gripande om sin egen uppväxt och hur hon sett rasismen splittra arbetarklassen både i Danmark och Sverige.
SD knyter an till allmänna värderingar, t.ex. trygghet för pensionärer, och ställer dessa intressen mot invandringen. Det kan Vänsterpartiet också göra! Vi kan koppla våra egna förslag om stopp för vinster i välfärden, 6 timmars arbetsdag och feministiskt självförsvar till allmänna värderingar och ställa SD inför dilemman. (Avslöjar inte resonemanget i detalj, ifall någon sverigedemokrat, mot förmodan, skulle läsa denna blogg…)
Låt dig inte lamslås av SD:s problemformulering! Styr över debatten till vår planhalva och diskutera vänsterpolitik istället! Detta har vi lättare för gentemot S och M, men svårare för i förhållande till SD och dess fokusering på flyktingpolitiken.
SD:s maktanalys
Här redogjorde Christina för ”SD-triangeln”, vars hörn består av Eliten (PK-media, feminister m.fl.), Minoriteter och Folket. Mellan de två sistnämnda vill SD påvisa en konflikt, vilket vi inte får acceptera! Vi måste bemöda oss om att inte vara någon elit. Det är viktigt att vi inte bara pratar om Tekniska nämnden och dyl. utan att vi delar med oss av våra berättelser och av det vi ser, exempelvis klassamhället.
SD vill att vi tar debatten på den värderingspolitiska skalan, medan vi vill att den ska föras på höger-vänsterskalan.
Flyktingmottagande och fattiga EU-medborgare
Christina berättade om sitt besök i Turkiet nyligen, där 2 miljoner syrier vistas, varav ca 20 % i flyktingläger. Övriga försöker hanka sig fram ändå, och många lever på gatan. Angående diskussionen om att ”hjälpa på plats” påpekade Christina att i grannländerna finns redan tillräckligt många flyktingar, och att vi både kan och bör ta emot människor även här. Frågan som ska diskuteras är inte om vi ska ta emot flyktingar, utan hur vi gör det på bästa sätt (exempelvis ordnar bostäder snabb).
Vänsterpartiet anser att staten ska ha ett övergripande ansvar, att alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar och att staten ska ha egna anläggningsboenden som Migrationsverket förfogar över. SFI måste förbättras, med undervisning från dag 1, och vi måste få snabbare valideringsprocesser.
När det gäller fattiga EU-medborgare är det fattigdomen som ska bekämpas, inte de fattiga! Krav måste ställas på medlemsländerna att inte diskriminera sin befolkning. Vi kan både ge bidrag ”direkt i muggen” och skänka pengar till hjälporganisationer, och vi måste bli bättre på att informera EU-medborgare om deras rättigheter.
Analys kring en orättvis värld
Orättvisor är grundproblemet, på detta har SD inga lösningar. Solidaritet och sammanhållning är motgiftet!
Vi måste få säkrare vägar in i Europa, t.ex. möjlighet att ansöka om asyl i det land man befinner sig, och att det land som beviljar ansökan bekostar resan.
Därefter följde en frågestund där allt från debatteknik gentemot SD i kommunpolitiken till den fria etableringsrätten avseende flyktingboenden, och hur mycket tid och energi som bör offras på ändlösa diskussioner i sociala medier, berördes. Vi uppmanades att engagera oss fackligt och att påverka våra kollegor i lunchrummet. SD är nu det största partiet bland manliga LO-medlemmar!
Därefter skyndade jag vidare till nästa seminarium; ”Om man gör det med Vänsterpartiet…”, där Aron Etzler och Ulla Andersson berättade om förhandlingarna med regeringen, och vad vi vill uppnå genom dem! Vänsterpartiet vill vara ett parti med inflytande, och som människor litar på. Det finns en viss ambivalens inför makten bland medlemmarna, men Aron och Ulla är av den bestämda uppfattningen att visar vi oss osäkra på om vi verkligen vill vara ett parti med makt och inflytande blir det svårt för människor att lita på oss. Den här gången klev vi inte åt sidan utan visade regeringen att vi fanns här med vår politik och stod beredda!
Ulla bekräftade att Vänsterpartiet spelar roll nu, och hänvisade till rubriker i Expressen och Dagens Industri. Hon berättade även om hur journalister belägrade trapphuset efter en förhandling nyligen, så att de med säkerhetsvaktens hjälp tvingades ta sig ut bakvägen, via många trappor och långa korridorer!
Vi måste tänka på den bild vi ger av oss själva. Vi står på fyra ben; vi ska både vara konstruktiva förhandlingspartners och oppositionsparti, både ha visioner för framtiden och föra en praktisk politik i verkligheten. Vi är bra på det parlamentariska hantverket, men vi måste också vara skickliga i att tala med människor och förstå opinionen, vi måste bli starkare ute i samhället!
Flera reformer som Vänsterpartiet initierat togs upp, både nya och äldre. Vi är ofta dåliga på att lyfta fram det vi gör. Vi har höga ambitioner men en tendens att se ner på mindre reformer. Vi måste se till att driva rätt frågor (skräckexempel på motsatsen gavs!) De som arbetar på lokal nivå är riktiga pärlor. Vi kan öka vårt förtroende generellt genom att åstadkomma saker i det lilla, exempelvis bättre gatubelysning i ett visst område. Då blir det lättare att lita på oss även i större frågor, så som arbetslösheten och bostadsbristen. Vi kan inte genomföra socialismen genom vårt arbete i kommun och landsting, men vi kan ta små steg på vägen! Det är viktigt att vi bygger allianser med andra som vi har gemensamma intressen med, exempelvis LO och RFSL.
Därefter var det lunch, som intogs i Mässhallen. Två rätter serverades, en av dem vegetarisk, den andra innehållande kyckling. Kön till disken där den vegetariska rätten delades ut var nästan fem gånger så lång som till kycklingen! Något att tänka på för framtida arrangörer. Det hade räckt att enbart servera det vegetariska alternativet – från båda diskarna.
Efter lunchen var det storsamling med tal av Jonas Sjöstedt, Ung Vänsters Hanna Cederin m.fl. Vi bjöds även på sång och musik från Palestina, Libanon och Latinamerika, och en allsång på svenska om internationell solidaritet! Jonas delade ut Jörn Svensson-priset till supportnätverket RFSL Newcomers, för dess arbete med hbtq-flyktingar, och berättade lite grand om prisets tillkomst.
Jonas och Hannas tal hittar du på nedanstående länk, ifall du skulle vilja lyssna till dem i sin helhet:
Det sista seminariet för dagen var ”Ny socialistisk strategi för V”, där Ali Esbati tillsammans med en kollega redogjorde för det förslag Programkommissionen tagit fram, på uppdrag av kongressen 2012, och som inom kort kommer att skickas ut till partiföreningarna för diskussion fram till november månad. Det är de strategiska huvudlinjerna i partiprogrammet som omformulerats, inte programmet i sin helhet. Vid den här tiden på dagen hade jag dock hunnit bli så trött att jag inte förmådde föra några anteckningar av värde, så jag hänvisar till det kommande utskicket! Seminariet avslutades med paneldebatt, där bland andra Jonas medverkade, samt en kort frågestund!
Vid samtliga frågestunder märktes det tydligt att kvinnor gavs företräde! Var det många som räckte upp handen gavs mikrofonen i första hand till en kvinna. Lovvärt i och för sig, men ibland gjordes det på så utstuderat sätt att det nästan gav ett ignorant intryck gentemot de manliga frågeställarna.
Mattias Gardell
Söndagen startade seminarierna en halvtimme tidigare än på lördagen; kl 08.30. Många hade varit på den stora vänsterfesten kvällen före, men huruvida detta föranledde några sena ankomster har jag ingen uppfattning om! Nu följde ett oerhört fängslande seminarium med Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap vid Uppsala Universitet; ”Hur ser islamofobin ut och varför växer den?” Allt han berättade kan jag omöjligt återge, men jag hoppas att Stockholmsdistriktet bjuder in honom under hösten, så att fler för möjlighet att lyssna till honom! Mattias har givit ut en bok med titeln ”Islamofobi” (2010) och ännu en bok är på gång i höst. En hel del hann han dock gå igenom med oss under söndagsförmiddagen, på sitt engagerande och stundvis ironiska sätt ; allt från en historisk tillbakablick till brännande aktuella frågor så som IS-rekrytering och de spänningar som kan uppstå i segregerade stadsdelar.
Islamofobi är ingen fobi, klargjorde han; inte någon irrationell rädsla för sådant som inte är så farligt (då skulle den ju kunna botas med KBT!) utan aversion mot, och exkludering av, muslimer, fördomar om vad islam är och hur det påverkar hur muslimer är som människor. Existentiellt skillnadstänkande som en sorteringsprincip. Islamofobi fungerar som rasism. Han refererade till SD:s partiprogram, och till Kent Ekeroths uttalande då en liten Ahmed föddes i Malmö, som första barn för året, 2009. Han berättade personligt och lite raljerande om sin dotter Moa, som med SD:s synsätt räknas som invandrarfamilj, med de två barn hon har tillsammans med en utländsk, och numera frånvarande, man.
Han berättade om hur oense muslimer kan vara, och hur olika grupper kan diskutera i åratal hur en viss versrad i Koranen ska tolkas. Men i SD:s ögon är alla likadana; även iranska kommunister som aldrig varit troende i hela sitt liv blir till ”muslimer”.
Han talade om att Sverige är ett av de OECD-länder som har den allra största bostadssegregationen, om hatbrott och om den strukturella rasismen, som numera ibland benämn tolerans – intolerans, istället för att nämnas vid sitt rätta namn. Klasstillhörigheten rasifieras. Det är 9 års skillnad i livslängd mellan en man i Bergsjön och i Långedrag!
När det blev dags för frågestund hade han ännu inte hunnit gå igenom allt han tänkt sig, men de entusiastiska åhörarna ropade ”Kör!”; vi avstod gärna från frågor, bara vi fick höra mer! Ett par korta frågor hanns dock med på slutet.
Därefter över till nästa seminarium. Eftersom de flesta drog över tiden var det snabba ryck i trängseln. Nu stod ”Visioner och utmaningar för nordisk vänster” på programmet, med Jonas och representanter för våra systerpartier i Finland och Danmark.
Flyktingfrågan kom upp – naturligtvis! I Finland räknar de med 20 000 asylsökande i år, jämfört med tidigare siffror på ca 4 000. Det finns ett motstånd mot tillströmningen, men även en solidaritetsrörelse har vuxit fram, och det ställs krav på att allt praktiskt ska ordnas för en fungerande asylmottagning.
Danska Socialistisk Folkepartis representant berättade att Refugee Welcome-manifestationen, som ägt rum i Köpenhamn dagen innan, hade samlat 30 000 deltagare, den största manifestationen i Danmark på många år! Så det är många danskar som vill ta emot och hjälpa flyktingar, till skillnad från i folketinget. Hon hade ingen förståelse alls för den pågående reklamkampanjen i länder som Turkiet och Libanon, som avråder flyktingar från att komma till Danmark.
Jonas redogjorde för den svenska synen på flyktingsituationen, vilken torde vara bekant för de flesta. Han påpekade att Sverige inte klarar att lösa detta själva, men att vi kan göra det gemensamt med övriga EU-länder!
En annan fråga som de nordiska vänsterpartierna fick redogöra för var hur deras samarbete ser ut idag, och i vilka frågor det finns förutsättningar för ett utökat samarbete. Ett nordiskt försvarssamarbete ansågs det finnas utrymme för, liksom frågan om familjeåterföreningar, där de nordiska länderna borde kunna fatta egna överenskommelser.
Hur kan vänstern bli större än de högerextrema partierna? (skratt utbröt i lokalen)
Finländska Vänsterförbundets representant uppgav att finländare i allmänhet vill ha förändring, i vilka frågor kan dock variera. Det gäller att koncentrera sig på minsta gemensamma nämnare; de frågor där andra partiers väljare stödjer oss.
Enligt Jonas behöver vi bli mer populistiska, på ett positivt sätt! Vi måste styra in diskussionen på vänsterpolitik och vägra godta SD:s ram.
Under den följande frågestunden kom allt från EU-utträde till feminism och flyktingfrågan på tal. Jonas redogjorde för Vänsterpartiets lösningar, t.ex. att alla kommuner måste ta ansvar för flyktingmottagandet, att inte använda sig av marknadslösningar och inte placera ensamkommande på HVB-hem. Att det självklart blir problem ifall 500 personer med kort varsel anländer till en liten ort, men att det är betydligt vanligare att mottagandet lyckas alldeles utmärkt. På 90-talet kom ett stort antal bosnier hit, som idag är väletablerade i det svenska samhället. Snart befinner vi oss i samma situation med syrierna!
Danmarks representant (antecknade tyvärr inte namnet) var inte helt lätt att förstå, men jag uppfattade så pass mycket att hon upplevde att kvinnor i vissa invandrargrupper inte lever ett självständigt liv i förhållande till sina män, och hon ansåg att vänstern tiger alltför mycket i den frågan, åtminstone i Danmark! Vi måste bl.a. föra en politik så att dessa kvinnor blir ekonomiskt oberoende i förhållande till sina män, genom utbildning och arbete!
Finland vill inte lämna EU, fick vi höra, men har kraftfullt kritiserat EU:s behandling av Grekland.
Även situationen i Syrien kom upp, och att vänsterpartierna stödjer sekulariserade grupper i norra Kurdistan. IS måste krossas, det går inte att förhandla med dem, men inte heller Assad är OK. Turkiet, och president Erdogan, driver en vanvettig politik gentemot kurderna, och ser genom fingrarna med IS.
Karin Rågsjö
Det sista seminariet för dagen som jag lyssnade till var ”Socialarbetarens ocensurerade vardag” med Karin Rågsjö, Ann-Marie, en fackligt aktiv kvinna som arbetat inom socialtjänsten sedan 1974, och Bob; författare och artist.
Ann-Marie inledde, och redogjorde för de fyra svårigheter hon ser just nu:
Resursbrist
Otymplig administration
New Public Management; ett hopplöst styrsystem som inte kan tillämpas på människor
Långt mellan ”tak och golv”, förvaltningsledningen säger det politikerna vill höra
Bob läste en nyskriven text om socialarbetarnas situation. Därefter ledde Karin ett samtal. Där framkom bl.a. att många går på försörjningsstöd av strikt ekonomiska skäl idag, för att A-kassan eller sjukpenningen är för låg, utan att de har andra problem. Cheferna utgör ofta ett större problem än politikerna. Cheferna säger det politikerna vill höra, och vill inte att de pratar med folk på golvet. Politikerna borde ut i verksamheten för att se hur det verkligen ser ut! Socialsekreterarna anses ”duktiga” ifall de ger avslag på ansökningar om försörjningsstöd.
Det genomgående temat under frågestunden var att ifall alla håller ihop och visar upp en enad front, både socialsekreterare och chefer, så är en förändring möjlig! I nuläget råder en rädsla från båda håll, men om alla går samman blir vi starka. Alla kan inte avskedas!
Därefter var vänsterdagarna slut. Abonnerade bussar hämtade upp dem som skulle till järnvägsstationen för hemresa, eller till Refugees Welcome-manifestationen på Stortorget. Själv stannade jag kvar i Malmö till morgonen därpå, då jag tog tåget hem efter en mycket givande och intressant helg!
Ett mail inkom till lokalföreningen Kungsholmen ifrån en medborgare som var bekymrad över att tvingas möta tiggare utanför matbutiken och på T-banan.
Han ansåg det vara hans rättighet att inte behöva se tiggeri på allmänna platser
och att våra politiker uppvisar flathet när de inte gör någonting åt problemet.
Nedanstående svar har han fått av Reijo Kittilä, ledamot i Kungsholmens stadsdelsnämnd för Vänsterpartiet:
Hej!
Tack för ditt mejl som du skickat till Vänsterpartiet Kungsholmen.
Vår styrelse har bett mig besvara mejlet eftersom jag sitter som ordinarie ledamot för Vänsterpartiet i Kungsholmens stadsdelsnämnd.
Du beskriver hur du blir berörd av tiggeriet i din vardag. Den extrema fattigdomen i vår egen världsdel som vi numera ser på Stockholms (och övriga svenska städers) gator tvingar oss att ta ställning.
Vänsterpartiets ställningstagande utgår ifrån att vi på bred front måste hjälpa dessa utsatta människor som väljer en så vidrig tillvaro som det innebär att åka till ett annat land för att tigga i stället för att ha hopp om att kunna ordna upp sitt liv i sitt hemland. Många av tiggarna är rumänska och bulgariska romer som utsätts för aktiv och strukturerad diskriminering i sina hemländer.
Stockholms stad har samordnat en hel del insatser för tiggarna. Socialnämnden har uppsökare, sovplatser, stöd till dagcenter mm. Häromdagen tog socialnämnden beslut om ett gemensamt projekt med Gbg och Malmö kring hälsa för dessa kvinnor. Just nu håller den röd-grön-rosa majoriteten på med att förhandla fram en utveckling av det stödprogram som redan finns.
Den svåra situationen kan på sikt enbart lösas genom långsiktigt samarbete både på lokal nivå, riksnivå och överstatlig nivå. Tiggarnas hemländer måste ta det huvudsakliga ansvaret med stöd från andra länder.
Vissa (främst sverigedemokraterna) förespråkar ett tiggeriförbud i Stockholm. Ett sådant förbud skulle bara förvärra situation för dessa utsatta människor och vi tar bestämt avstånd från detta. Målet måste vara att ingen människa ska behöva tigga till sitt uppehälle.
Den 5-8 maj var jag, tillsammans med Torbjörn Vennström, ombud vid Vänsterpartiets 41:a kongress i Örebro, dit vi anlände med tåg på Kristi himmelfärdsdagen, större delen av den nära 60 man starka Stockholmsdelegationen!
Jag blev glatt överraskad då jag gavs möjlighet att besöka Bryssel och EU-parlamentet tillsammans med Vänsterpartiet Storstockholms Feministnätverk under två intensiva, men mycket givande, dagar i mars!
Vården och omsorgens anställda är vardagens självklara följeslagare. De tar hand om våra äldre, sköter om våra barn på förskolan, vårdar oss alla när vi blir sjuka. Men de behandlas som om vi inte behöver dem. År efter år förväntas personal inom vård och omsorg fungera och leverera kvalitet utan att få den mest grundläggande anställningstrygghet tillgodosedd.
Som ensam representant från partiföreningen Kungsholmen besökte jag Vänsterdagarna i Malmö den gångna helgen. Under Nätverksfredagen jobbade jag som funktionär vid de tre träffar som hölls på ABF-huset, närmare bestämt Hbtq-nätverket, Bostadspolitisk träff samt Framtidensa järnväg. Tyvärr kan jag inte närmare redogöra för dessa då min tid upptogs av att bära stolar, bre smörgåsar och servera kaffe!
Ett mail inkom till lokalföreningen Kungsholmen ifrån en medborgare som var bekymrad över att tvingas möta tiggare utanför matbutiken och på T-banan.