Som ensam representant från partiföreningen Kungsholmen besökte jag Vänsterdagarna i Malmö den gångna helgen. Under Nätverksfredagen jobbade jag som funktionär vid de tre träffar som hölls på ABF-huset, närmare bestämt Hbtq-nätverket, Bostadspolitisk träff samt Framtidensa järnväg. Tyvärr kan jag inte närmare redogöra för dessa då min tid upptogs av att bära stolar, bre smörgåsar och servera kaffe!

Som ensam representant från partiföreningen Kungsholmen besökte jag Vänsterdagarna i Malmö den gångna helgen. Under Nätverksfredagen jobbade jag som funktionär vid de tre träffar som hölls på ABF-huset, närmare bestämt Hbtq-nätverket, Bostadspolitisk träff samt Framtidensa järnväg. Tyvärr kan jag inte närmare redogöra för dessa då min tid upptogs av att bära stolar, bre smörgåsar och servera kaffe!

Dagen därpå inleddes de egentliga Vänsterdagarna, på Stadionmässan, dit vi tog oss med buss. Det blev två intensiva dagar med tight schema och oerhört intressanta seminarier!

Här följer ett axplock ifrån dem jag deltog i.

Lördagsmorgonen inleddes med “Så argumenterar vi mot rasister” med Christina Höj Larsen; partiets antirasistiska och migrationspolitiska talesperson. Seminariet var indelat i fyra delar:

Hur tar vi debatten?

Vi måste i större utsträckning använda berättelser som verktyg för att vinna över tveksamma väljare och visa på sammanhållning och solidaritet istället för nationalism och splittringspolitik! Christina berättade gripande om sin egen uppväxt och hur hon sett rasismen splittra arbetarklassen både i Danmark och Sverige.

SD knyter an till allmänna värderingar, t.ex. trygghet för pensionärer, och ställer dessa intressen mot invandringen. Det kan Vänsterpartiet också göra! Vi kan koppla våra egna förslag om stopp för vinster i välfärden, 6 timmars arbetsdag och feministiskt självförsvar till allmänna värderingar och ställa SD inför dilemman. (Avslöjar inte resonemanget i detalj, ifall någon sverigedemokrat, mot förmodan, skulle läsa denna blogg…)

Låt dig inte lamslås av SD:s problemformulering! Styr över debatten till vår planhalva och diskutera vänsterpolitik istället! Detta har vi lättare för gentemot S och M, men svårare för i förhållande till SD och dess fokusering på flyktingpolitiken.

SD:s maktanalys

Här redogjorde Christina för “SD-triangeln”, vars hörn består av Eliten (PK-media, feminister m.fl.), Minoriteter och Folket. Mellan de två sistnämnda vill SD påvisa en konflikt, vilket vi inte får acceptera! Vi måste bemöda oss om att inte vara någon elit. Det är viktigt att vi inte bara pratar om Tekniska nämnden och dyl. utan att vi delar med oss av våra berättelser och av det vi ser, exempelvis klassamhället.

SD vill att vi tar debatten på den värderingspolitiska skalan, medan vi vill att den ska föras på höger-vänsterskalan.

Flyktingmottagande och fattiga EU-medborgare

Christina berättade om sitt besök i Turkiet nyligen, där 2 miljoner syrier vistas, varav ca 20 % i flyktingläger. Övriga försöker hanka sig fram ändå, och många lever på gatan. Angående diskussionen om att “hjälpa på plats” påpekade Christina att i grannländerna finns redan tillräckligt många flyktingar, och att vi både kan och bör ta emot människor även här. Frågan som ska diskuteras är inte om vi ska ta emot flyktingar, utan hur vi gör det på bästa sätt (exempelvis ordnar bostäder snabb).

Vänsterpartiet anser att staten ska ha ett övergripande ansvar, att alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar och att staten ska ha egna anläggningsboenden som Migrationsverket förfogar över. SFI måste förbättras, med undervisning från dag 1, och vi måste få snabbare valideringsprocesser.

När det gäller fattiga EU-medborgare är det fattigdomen som ska bekämpas, inte de fattiga! Krav måste ställas på medlemsländerna att inte diskriminera sin befolkning. Vi kan både ge bidrag “direkt i muggen” och skänka pengar till hjälporganisationer, och vi måste bli bättre på att informera EU-medborgare om deras rättigheter.

Analys kring en orättvis värld

Orättvisor är grundproblemet, på detta har SD inga lösningar. Solidaritet och sammanhållning är motgiftet!

Vi måste få säkrare vägar in i Europa, t.ex. möjlighet att ansöka om asyl i det land man befinner sig, och att det land som beviljar ansökan bekostar resan.

Därefter följde en frågestund där allt från debatteknik gentemot SD i kommunpolitiken till den fria etableringsrätten avseende flyktingboenden, och hur mycket tid och energi som bör offras på ändlösa diskussioner i sociala medier, berördes. Vi uppmanades att engagera oss fackligt och att påverka våra kollegor i lunchrummet. SD är nu det största partiet bland manliga LO-medlemmar!

Därefter skyndade jag vidare till nästa seminarium; “Om man gör det med Vänsterpartiet…”, där Aron Etzler och Ulla Andersson berättade om förhandlingarna med regeringen, och vad vi vill uppnå genom dem! Vänsterpartiet vill vara ett parti med inflytande, och som människor litar på. Det finns en viss ambivalens inför makten bland medlemmarna, men Aron och Ulla är av den bestämda uppfattningen att visar vi oss osäkra på om vi verkligen vill vara ett parti med makt och inflytande blir det svårt för människor att lita på oss. Den här gången klev vi inte åt sidan utan visade regeringen att vi fanns här med vår politik och stod beredda!

Ulla bekräftade att Vänsterpartiet spelar roll nu, och hänvisade till rubriker i Expressen och Dagens Industri. Hon berättade även om hur journalister belägrade trapphuset efter en förhandling nyligen, så att de med säkerhetsvaktens hjälp tvingades ta sig ut bakvägen, via många trappor och långa korridorer!

Vi måste tänka på den bild vi ger av oss själva. Vi står på fyra ben; vi ska både vara konstruktiva förhandlingspartners och oppositionsparti, både ha visioner för framtiden och föra en praktisk politik i verkligheten. Vi är bra på det parlamentariska hantverket, men vi måste också vara skickliga i att tala med människor och förstå opinionen, vi måste bli starkare ute i samhället!

Flera reformer som Vänsterpartiet initierat togs upp, både nya och äldre. Vi är ofta dåliga på att lyfta fram det vi gör. Vi har höga ambitioner men en tendens att se ner på mindre reformer. Vi måste se till att driva rätt frågor (skräckexempel på motsatsen gavs!) De som arbetar på lokal nivå är riktiga pärlor. Vi kan öka vårt förtroende generellt genom att åstadkomma saker i det lilla, exempelvis bättre gatubelysning i ett visst område. Då blir det lättare att lita på oss även i större frågor, så som arbetslösheten och bostadsbristen. Vi kan inte genomföra socialismen genom vårt arbete i kommun och landsting, men vi kan ta små steg på vägen! Det är viktigt att vi bygger allianser med andra som vi har gemensamma intressen med, exempelvis LO och RFSL.

Därefter var det lunch, som intogs i Mässhallen. Två rätter serverades, en av dem vegetarisk, den andra innehållande kyckling. Kön till disken där den vegetariska rätten delades ut var nästan fem gånger så lång som till kycklingen! Något att tänka på för framtida arrangörer. Det hade räckt att enbart servera det vegetariska alternativet – från båda diskarna.

Efter lunchen var det storsamling med tal av Jonas Sjöstedt, Ung Vänsters Hanna Cederin m.fl. Vi bjöds även på sång och musik från Palestina, Libanon och Latinamerika, och en allsång på svenska  om internationell solidaritet! Jonas delade ut Jörn Svensson-priset till supportnätverket RFSL Newcomers, för dess arbete med hbtq-flyktingar, och berättade lite grand om prisets tillkomst.

Jonas och Hannas tal hittar du på nedanstående länk, ifall du skulle vilja lyssna till dem i sin helhet:

Vänsterdagarna

 

Det sista seminariet för dagen var “Ny socialistisk strategi för V”, där Ali Esbati tillsammans med en kollega redogjorde för det förslag Programkommissionen tagit fram, på uppdrag av kongressen 2012, och som inom kort kommer att skickas ut till partiföreningarna för diskussion fram till november månad. Det är de strategiska huvudlinjerna i partiprogrammet som omformulerats, inte programmet i sin helhet. Vid den här tiden på dagen hade jag dock hunnit bli så  trött att jag inte förmådde föra några anteckningar av värde, så  jag hänvisar till det kommande utskicket! Seminariet avslutades med paneldebatt, där bland andra Jonas medverkade, samt en kort frågestund!

Vid samtliga frågestunder märktes det tydligt att kvinnor gavs företräde! Var det många som räckte upp handen gavs mikrofonen i första hand till en kvinna. Lovvärt i och för sig, men ibland gjordes det på så utstuderat sätt att det nästan gav ett ignorant intryck gentemot de manliga frågeställarna.

Söndagen startade seminarierna en halvtimme tidigare än på lördagen; kl 08.30. Många hade varit på den stora vänsterfesten kvällen före, men huruvida detta föranledde några sena ankomster har jag ingen uppfattning om! Nu följde ett oerhört fängslande seminarium med Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap vid Uppsala Universitet; “Hur ser islamofobin ut och varför växer den?” Allt han berättade kan jag omöjligt återge, men jag hoppas att Stockholmsdistriktet bjuder in honom under hösten, så att fler för möjlighet att lyssna till honom! Mattias har givit ut en bok med titeln “Islamofobi” (2010) och ännu en bok är på gång i höst. En hel del hann han dock gå igenom med oss under söndagsförmiddagen, på sitt engagerande och stundvis ironiska sätt ; allt från en historisk tillbakablick till brännande aktuella frågor så som IS-rekrytering och de spänningar som kan uppstå i segregerade stadsdelar.

Islamofobi är ingen fobi, klargjorde han; inte någon irrationell rädsla för sådant som inte är så farligt (då skulle den ju kunna botas med KBT!) utan aversion mot, och exkludering av, muslimer, fördomar om vad islam är och hur det påverkar hur muslimer är som människor. Existentiellt skillnadstänkande som en sorteringsprincip. Islamofobi fungerar som rasism. Han refererade till SD:s partiprogram, och till Kent Ekeroths uttalande då en liten Ahmed föddes i Malmö, som första barn för året, 2009. Han berättade personligt och lite raljerande om sin dotter Moa, som med SD:s synsätt räknas som invandrarfamilj, med de två barn hon har tillsammans med en utländsk, och numera frånvarande, man.

Han berättade om hur oense muslimer kan vara, och hur olika grupper kan diskutera i åratal hur en viss versrad i Koranen ska tolkas. Men i SD:s ögon är alla likadana; även iranska kommunister som aldrig varit troende i hela sitt liv blir  till “muslimer”.

Han talade om att Sverige är ett av de OECD-länder som har den allra största bostadssegregationen, om hatbrott och om den strukturella rasismen, som numera ibland benämn tolerans – intolerans, istället för att nämnas vid sitt rätta namn. Klasstillhörigheten rasifieras. Det är 9 års skillnad i livslängd mellan en man i Bergsjön och i Långedrag!

När det blev dags för frågestund hade han ännu inte hunnit gå igenom allt han tänkt sig, men de entusiastiska åhörarna ropade “Kör!”; vi avstod gärna från frågor, bara vi fick höra mer! Ett par korta frågor hanns dock med på slutet.

Därefter över till nästa seminarium. Eftersom de flesta drog över tiden var det snabba ryck i trängseln. Nu stod “Visioner och utmaningar för nordisk vänster” på programmet, med Jonas och representanter för våra systerpartier i Finland och Danmark.

Flyktingfrågan kom upp – naturligtvis! I Finland räknar de med 20 000 asylsökande i år, jämfört med tidigare siffror på ca 4 000. Det finns ett motstånd mot tillströmningen, men även en solidaritetsrörelse har vuxit fram, och det ställs krav på att allt praktiskt ska ordnas för en fungerande asylmottagning.

Danska Socialistisk Folkepartis representant berättade att Refugee Welcome-manifestationen, som ägt rum i Köpenhamn dagen innan, hade samlat 30 000 deltagare, den största manifestationen i Danmark på många år! Så det är många danskar som vill ta emot och hjälpa flyktingar, till skillnad från i folketinget. Hon hade ingen förståelse alls för den pågående reklamkampanjen i länder som Turkiet och Libanon, som avråder flyktingar från att komma till Danmark.

Jonas redogjorde för den svenska synen på flyktingsituationen, vilken torde vara bekant för de flesta. Han påpekade att Sverige inte klarar att lösa detta själva, men att vi kan göra det gemensamt med övriga EU-länder!

En annan fråga som de nordiska vänsterpartierna fick redogöra för var hur deras samarbete ser ut idag, och i vilka frågor det finns förutsättningar för ett utökat samarbete. Ett nordiskt försvarssamarbete ansågs det finnas utrymme för, liksom frågan om familjeåterföreningar, där de nordiska länderna borde kunna fatta egna överenskommelser.

Hur kan vänstern bli större än de högerextrema partierna? (skratt utbröt i lokalen)

Finländska Vänsterförbundets representant uppgav att finländare i allmänhet vill ha förändring, i vilka frågor kan dock variera. Det gäller att koncentrera sig på minsta gemensamma nämnare; de frågor där andra partiers väljare stödjer oss.

Enligt Jonas behöver vi bli mer populistiska, på ett positivt sätt! Vi måste styra in diskussionen på vänsterpolitik och vägra godta SD:s ram.

Under den följande frågestunden kom allt från EU-utträde till feminism och flyktingfrågan på tal. Jonas redogjorde för Vänsterpartiets lösningar, t.ex. att alla kommuner måste ta ansvar för flyktingmottagandet, att inte använda sig av marknadslösningar och inte placera ensamkommande på HVB-hem. Att det självklart blir problem ifall 500 personer med kort varsel anländer till en liten ort, men att det är betydligt vanligare att mottagandet lyckas alldeles utmärkt. På 90-talet kom ett stort antal bosnier hit, som idag är väletablerade i det svenska samhället. Snart befinner vi oss i samma situation med syrierna!

Danmarks representant (antecknade tyvärr inte namnet) var inte helt lätt att förstå, men jag uppfattade så pass mycket att hon upplevde att kvinnor i vissa invandrargrupper inte lever ett självständigt liv i förhållande till sina män, och hon ansåg att vänstern tiger alltför mycket i den frågan, åtminstone i Danmark! Vi måste bl.a. föra en politik så att dessa kvinnor blir ekonomiskt oberoende i förhållande till sina män, genom utbildning och arbete!

Finland vill inte lämna EU, fick vi höra, men har kraftfullt kritiserat EU:s behandling av Grekland.

Även situationen i Syrien kom upp, och att vänsterpartierna stödjer sekulariserade grupper i norra Kurdistan. IS måste krossas, det går inte att förhandla med dem, men inte heller Assad är OK.  Turkiet, och president Erdogan, driver en vanvettig politik gentemot kurderna, och ser genom fingrarna med IS.

Det sista seminariet för dagen som jag lyssnade till var “Socialarbetarens ocensurerade vardag” med Karin Rågsjö, Ann-Marie, en fackligt aktiv kvinna som arbetat inom socialtjänsten sedan 1974, och Bob; författare och artist.

Ann-Marie inledde, och redogjorde för de fyra svårigheter hon ser just nu:

Resursbrist
Otymplig administration
New Public Management; ett hopplöst styrsystem som inte kan tillämpas på människor
Långt mellan “tak och golv”, förvaltningsledningen säger det politikerna vill höra

Bob läste en nyskriven text om socialarbetarnas situation. Därefter ledde Karin ett samtal. Där framkom bl.a. att många går på försörjningsstöd av strikt ekonomiska skäl idag, för att A-kassan eller sjukpenningen är för låg, utan att de har andra problem. Cheferna utgör ofta ett större problem än politikerna. Cheferna säger det politikerna vill höra, och vill inte att de pratar med folk på golvet. Politikerna borde ut i verksamheten för att se hur det verkligen ser ut! Socialsekreterarna anses “duktiga” ifall de ger avslag på ansökningar om försörjningsstöd.

Det genomgående temat under frågestunden var att ifall alla håller ihop och visar upp en enad front, både socialsekreterare och chefer, så är en förändring möjlig! I nuläget råder en rädsla från båda håll, men om alla går samman blir vi starka. Alla kan inte avskedas!

Därefter var vänsterdagarna slut. Abonnerade bussar hämtade upp dem som skulle till järnvägsstationen för hemresa, eller till Refugees Welcome-manifestationen på Stortorget.  Själv stannade jag kvar i Malmö till morgonen därpå, då jag tog tåget hem efter en mycket givande och intressant helg!

Se fler bilder från Vänsterdagarna här!

Maria Nehro

Uppdaterades: 27 sep 2015